Del 3/5 – Selektering – Till vilken nytta?

Nu är det hög tid att jag lägger upp nästa del här på bloggen. Har haft fruktansvärt mycket i klubben de senaste veckorna, både vad gäller A-lag, föräldrarmöten och Akademi-planeringar. Det har dock varit en mycket positiv period, där jag känner att vi i klubben närmat oss föräldrarna en hel del, och att de underbara ledare vi har på ungdomssidan tror på metoderna vi vill tillämpa i klubben. Det finns dock väldigt mycket jobb kvar framöver.

Nog med ursäkterna till min frånvaro här på bloggen. Nu trampar vi på med del 3/5, och det handlar om selektering/toppning. Något som vi i Älvsjö AIK FF aktivt valt att ta avstånd ifrån.

En god vän som läst denna blogg, men som kanske först och främst inte är expert på just fotboll och ungdomar, men som är våldsamt bra på vad han gör till vardags sa till mig att när jag skriver saker som kan uppfattas som en allmän sanning eller en åsikt snarare än något som det finns stöd för i undersökningar och studier, så bör jag använda mig utav fotnoter.
Det bästa som finns är vänner som är konstruktivt kritiska i sin feedback, det gör att man utvecklas.
Så utan att detta ska bli en blogg som närmast liknar en forskningsrapport i sig själv, så kommer jag försöka att länka/referera till källor för att styrka resonemangens kredibilitet i fortsättningen.

Del 3/5 – Selektering – Till vilken nytta?

Fakta om selektering:
I alla utvecklingslag/selekterade lag så är ca 50% utav ”talangerna” födda under det första kvartalet på året. Det ser så ut i U-landslagen på 15-17, och till viss del även på U19. *

Text från en av alla de forskningsrapporter på ämnet av Helsen m.fl 2005, 629. (Se även rapporter från Tomas Peterson, 2005 samt Rolf Carlsson, 1991)

”Resultaten visade en överrepresentation av spelare födda under första kvartalet av urvalsåret (januari till mars) i alla nationella trupper mellan 15 och 18 år. Spelare med högre relativ ålder har större chans att bli identifierade som talanger beroende på fysiska fördelar i förhållande till sina jämnåriga”

Tomas Peterson, 2005
”… problemet är således att man letar efter talang men finner fysiskt mognad.”

(Som komplement till texten ovan så bör nämnas att det inte är lika tydligt när vi tittar på flick/dam-verksamheterna. Vad det beror på är svårt att svara på. En betydligt lugnare inställning generellt till resultat och toppning kan dock vara en anledning. Graden utav nivån på en fysiskt mogen damseniorspelare jämfört med en icke lika utvecklad tjej är betydligt mindre än samma förhållande hos män och pojkar kan vara en annan.)

Kan man tänka sig att detta bara är ett fenomen i U-landslagen då? Nej, det ser nämligen likadant ut i Stockholms elit-klubbar (SEF-medlemar). Vidare såg det också ut så i de s.k U-lag vi hade hos oss i Älvsjö AIK FF. Denna undersökning har jag gjort själv, då jag såg det som absolut nödvändigt att säkerställa att det inte enbart handlade om de på landslagsnivå.

Jag valde då att titta i Älvsjö AIK FF där jag själv är aktiv, men som ett komplement, och för att fylla det uppenbara glappet mellan U-landslag och en klubb som Älvsjö så valde jag en stor SEF-klubb i Sthlm också. Resultaten är i det närmaste identiska.

Fråga: Är det så att barn födda Jan-Mars generellt blir bättre seniorspelare eller per automatik är större talanger? Givevis inte. För att tittar vi på A-lagen för de klubbar/landslag jag nämnde ovan så är fördelningen i födelsemånad helt plötsligt jämnt fördelad igen, och detta trots att barn födda Jan-Mars i högre utsträckning får ta del av de ansträngningar och resurser som plöjs ner på ”talangutveckling”. Vidare så har dem i de allra flesta fall även fler träningstimmar i benen och i huvet, vilket borde leda till att man varit utsatt för fler situationer att ha som grund när man ska fatta de så viktiga besluten, och borde rimligtvis i så fall också vara en grupp där man generellt har en högre faktor utav framgång mot vad statistiken visar.

I samma forskningsrapport från RF som jag länkat till nedan och refererat till tidigare i texten, så framgår det att det finns två inriktningar när man diskuterar talang med specialidrottsförbunden. Vissa anser att det är något medfött, något som sitter i generna, medan andra tycker att det har med att vistas i en utvecklande och stimulerande miljö, och att ambitionen och motivationen är hög. Gemensamt för dessa tankegångar dock är att man har förtvivlat svårt att sätta fingret på vad exakt som är en talang, och hur den identifieras.

Det man ska komma ihåg här är att just i denna blogg så diskuterar vi fotboll. I vissa idrotter så kan man faktiskt starkt hänvisa till genetik, och att det har en viss koppling till talang och att senare även lyckas. Dessa idrotter är dock utav sådan karaktär att det för att lyckas egentligen enbart är en viss förmåga som spelar roll. Att ha anlag för stor och explosiv muskelmassa är något som man kan ha väldigt stor nytta i om man utövar en sprint-gren i friidrott exempelvis.

Det som skiljer en sprinter från en fotbollspelare är att, utan att dumförklara en sprinter på något sätt, är att man behöver inte pröva och värdera för att bli en bra sprinter, medan man i fotboll utöver den rent fysiska förmågan måste kunna värdera och bedöma. Det är ju inte så att man på sin väg fram mot mållinjen i ett sprintlopp behöver bry sig om något annat än det som händer innanför sin egen banmarkering. Inga motståndare eller boll/puck/redskap  finns involverad. Det är ett 100m långt tomrum som man ska passera så fort som möjligt. Jämför dessa 100m med hur mycket en fotbollspelare måste värdera och bedöma innan man tagit sig från sin egen kortlinje över till motståndarnas straffområde – med bollen i behåll.

För att dra ytterligare ett exempel, så kan man ju ställa sig frågan hur det kommer sig att Kina är så våldsamt bra i OS på gymnastik och simhopp, och i väldigt låga åldrar (14-16 år). Om Kinesernas träningsmetod är så fruktansvärt effektiv att man har ungdomar som presterar på absolut världsnivå i dessa grenar, varför har man då inte ett fotbollslandslag bestående av 14-16-åringar där man fullkomligt krossar Spanien, Tyskland och Holland?
Jo, av den enkla anledningen att fotboll först och främst bygger på förmågan att värdera och bedöma. En funktion som vi har diskuterat tidigare i denna följetong – Den är inte väl utvecklad förrän upp emot 25-års ålder, och fortsätter att utvecklas ända upp i medelåldern – oavsett hur mycket och hårt man tränar.

Att bli en bra fotbollspelare (eller bra i någon annan idrott där bedömningarna är nummer 1) kräver väl utvecklade myelinskidor i hjärnans framlob.
Det tar alltså lång tid att bli bra på fotboll.

Och här kommer vi då in på den berömda 10000-timmars studien. Nämligen att man måste lägga ner den mängden träning för att bli expert på något. Så Kineserna i exemplet ovan har förmodligen plöjt ner dessa 10000 timmar snabbt för att bli bra så tidigt. Dock så har dom som ”bonus” missat sin barndom, har problem med menstruation, skador osv – Men en massa guldmedaljer till landet i alla fall… Jiiipiiieeee.. Eller….?

Det fina med att det tar lång tid att bli bra på fotboll betyder att vi inte behöver stressa med träningen för att bli bra. Vi kan ta mycket större hänsyn till att anpassa träningsupplägget mer långsiktigt, där vi i samma andetag reducerar risken för skador på ett i unga år för hårt belastat skelett, muskler och leder.

Vissa säger: ”Dom bästa måste spela med dom bästa för att utvecklas”
Min bestämda ståndpunkt till citatet ovan (som är det absolut vanligaste argumentet för just toppning och selektering) är att det helt enkelt inte är sant. För som jag redogjort för i detta mycket långa blogginlägg, så visar resultaten i forskningsrapporter och statistik väldigt tydligt på att när de bästa tas ut för att spela med de bästa så är faktorn för att lyckas som seniorspelare försvinnande liten. Däremot så visar statistiken på att man når en kortsiktig framgång.

I de allra flesta fallen tror i alla fall jag att dessa tankar och argument främst kommer från de tränare/klubbar som förespråkar toppning/selektering, samt från föräldrar som gärna slits med i den tidiga resultatfixering vi bevittnar vareviga dag på idrottsplatser runt om i Sverige, men kanske framförallt i Stockholm.

Ungdomsidrotten måste bedrivas på barnens villkor!

Mitt råd till de föräldrar som vill ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna att lyckas (som seniorspelare) är att titta på vilka klubbar som jobbar långsiktigt, låter barnen sätta villkoren (inom de ramar vi sätter med den kunskap vi har genom den forskning som finns att tillgå), satsar på att utbilda klubbens ledare i hur man bör bedriva verksamheten i förhållande till barnens mognadsgrad, samt har en djup förståelse för hur barn utvecklas och hur man främjar inlärningsprocessen.

Om det leder till en framgångsrik seniorkarriär är inget som man som förälder kan hjälpa till med mer än vad jag skrev ovan. Känn lugnet, låt barnet ha kul. Att ha kul är nämligen nyckeln till ett intresse, och ett intresse leder till motivation att lära, och i förlängningen kunskap. Allt detta måste komma inifrån hos barnet själv.

Vidare på detta ämne finns det studier för vad som händer rent mentalt hos våra unga ”stjärnor” som tas ut i utvecklingslag, U-landslag osv. Det återkommer jag till i ett senare inlägg dock, för detta inlägg är redan alldeles för långt…

* http://www.rf.se/ImageVault/Images/id_20218/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

Dennis

En liten pausfågel..

Jag håller fortfarande på och snickrar på del 3 i följetongen. Det tar tid att skriva texter, betydligt längre än jag trodde från början. Så för att det inte ska vara totalt dött här i väntan på att jag ska få tillräckligt med tid över för att färdigställa nästa del i följetongen, så tänkte jag kasta in en liten ”halvtids-stänkare” här som till viss del rör selektering, då det är vad del 3 kommer att handla om.

Så nu tänkte jag diskutera lite kring en del vardagsproblem som ungdomsledare möter vardagligen i rollen som tränare/ledare.

Det finns svårigheter så som: ”Vissa blajjar bara, och verkar inte vilja spela alls. Övningarna blir förstörda.”
Det här är en ganska vanlig uppfattning. Så hur ska vi resonera kring detta då? Problem som dessa tror jag att det finns två stora anledningar till.

1. Att barnen helt enkelt inte tycker att fotboll är roligt. Och i så fall ska man kanske ställa sig frågan vad statusen på fotbollen i Sverige är. Är det en fritidsverksamhet/barnpassning enbart, eller är det en fritidsverksamhet/barnpassning där man ägnar sig åt fotboll. Jag är övertygad om att vi måste ha en lägstanivå här. Vill barnet inte spela fotboll, så ska dom ju heller inte göra det. Det kanske är så att man ska söka sig till en annan idrott eller verksamhet i dessa fall.

2. Den här anledningen tror jag är vanligare än vad man tror. Nämnligen att tränarna bedriver övningar som inte lämpar sig för åldersgruppen. För svåra eller komplicerade övningar gör att barnen tycker det är tråkigt och svårt. Och alla vet väl vad som händer när barn i t.ex en skolklass inte hänger med på lektionerna? Ja, just det, dom blir stökiga och jobbiga. Och om vi tar 9-åringar som exempel i detta fallet, så ska man nog som tränare i första hand titta på vad man bedriver för typ av träningar. Om träningsinnehållet lämpar sig för 9-åringar eller inte. Lämpar sig inte träningarna för 9-åringar, utan istället ligger på en nivå för 11-åringar, så skulle jag vilja påstå att anledningen till att en del barn är stökiga eller på annat sätt visar ointresse först och främst ligger hos tränaren.

Men det är givetvis svårt att som tränare veta vad som är en nivå för 9-åringar, och vad som är en nivå för 11-åringar. Kunskap om barns inlärningsförmåga vid olika åldrar är fundamental för att lyckas som ungdomstränare. Det jag skulle vilja poängtera här är att fotboll måste bedrivas på en nivå som är i linje med barnens utveckling. Är barnet 9 år, så blir allt annat än smålagsspel och övningar som dom själva anser att dom behöver för svåra (i de allra flesta fallen).
Det bästa sättat ätt stämma av med spelarna vilken nivå dom är på är att efter ett (exempelvis) 3 mot 3 spel, helt enkelt fråga dom vad dom tyckte funkade och vad som inte gjorde det. Svaren en 9-åring kommer att ge dig som tränare är förmodligen någonting i stil med att ”Vi passade dåligt”, eller ”Vi dribblade dåligt”. Bedriver man då ett kvadratenspel på träningarna med begränsat antal tillslag för att träna upp förstatoucher, eller spelförståelsen så står det ju ganska klart att träningens innehåll inte är i linje med barnens nivå.
I detta läge har man alltså bedrivit en träning som kommer att få (vissa) barn att tycka det är tråkigt genom att hålla för svåra övningar. Det är alltså otroligt viktigt att man som ledare håller rätt nivå. Det kan givetvis vara svårt, det vet jag mycket väl om själv. Men man måste lägga band på sig, och granska sig själv lika kritiskt som man granskar de barn man upplever som stökiga på ett eller annat sätt.

Det hela handlar om att om man inte bedriver en verksamhet som passar barnens ålder, så kommer dom att tycka träningarna är tråkiga, och på så sätt kanske lämna idrotten, vilket kan göra så att en individ som kanske skulle ha kunnat bli väldigt bra på fotboll nu har slutat i förtid p.g.a att träningarna var för svåra.

När man som tränare bedriver en verksamhet som är väl anpassad för den ålder man är ansvarig för, först då kan man göra bedömningen om ett barn vill spela fotboll eller inte.

Det finns en mycket vis man som heter Horst Wein som är expert på detta område. Han har b.la skrivit 34 böcker om fotboll. Jobbat med 50-55 Nationsförbund (däribland SvFF), samt varit verksam i klubbar som FC Barcelona, Inter Milan, Arsenal (om jag inte missminner mig) och många många många fler stora som små klubbar.
Här nedan lägger jag in en grafik som på ett enkelt och tydligt sätt demonstrerar skillnaderna mellan att bedriva en anpassad verksamhet, mot en verksamhet som mer består av övningar som inte motsvarar barnens nivå. Och således i förlängningen blir ett mer resultatinriktat innehåll, vare sig det är en intention eller ej.

Dennis

Del 2/5: Speluppfattning, kortsiktiga resultat, ambition och långsiktighet.

 Hej igen.
Då var det dags för inlägg nummer 2 i denna följetong.

 

Jag tänkte diskutera kring speluppfattning, kortsiktiga resultat, ambition och långsiktighet, precis som rubriken antyder (igen). Jag börjar med scenariot nedan.
 
Scenario:
* Ett P03 lag (9-10-åringar) har en väldigt engagerad tränare (som förmodligen spelat relativt högt upp som senior).
* Detta lag åker iväg på mängder med cuper och turneringar, som man i stort sett alltid vinner.
* Man tränar mycket.
* Man spelar mot äldre, där man i stort sett alltid vinner.
* Man presterar en väldigt fin fotboll (relativt för P03’or, och även relativt mot de överåriga man besgrar).
* Spelarna gör bra bedömningar, och speluppfattningen verkar vara fint och tidigt utvecklad.
* Tränaren gör fina resultat och får vatten på sin kvarn av alla föräldrar hur bra han/hon är, och vilket fruktansvärt bra jobb han/hon gjort. Detta leder till ett högt självförtroende hos tränaren för han/hon får ju alltid höra hur bra han/hon är – Och resultaten pekar ju givetvis på detta också.
* All denna uppmärksamhet drar till sig blickar från föräldrar och barn i mindre klubbar då det verkar vara en fruktansvärt bra utbildning som pågår där.
* Laget blir populärt, och det är begränsat med platser i truppen – Så det sker en selektering – Och laget presterar senare ännu bättre än tidigare.
 
Finns det något negativt med det ovanstående?
Inte vid en första anblick kanske.. Det kan jag köpa.
 
Men om vi börjar skrapa lite på ytan, och även har förra veckans inlägg i åtanke – Det om hjärnans utveckling.
Hur kan vi nu bena ut fenomenet som är beskrivet ovan med hjälp av den forskning som finns att tillgå?
 
Vi börjar med att återupprepa det som framgick av Hugo Lagercrantz’s rapport om hjärnan som den första delen i denna följetong byggde på:
Att barnens hjärna inte börjar utveckla förmågan att pröva och bedömma förrän i 11-12-års åldern.
Och att den gråa substansen i hjärnan är som mest koncentrerad upp till 11-12 år. Fram till denna ålder är den receptiva förmågan hög, för att senare utvecklas mot förmågan att pröva och bedömma.
 
Hur kommer det sig då att individerna i just detta P03 lag har utvecklat ett mycket bättre beslutsfattande än sina motståndare?
Är spelarna i detta lag någon typ av ”superbarn” där den vetenskapliga forskningen inte gäller?
Nej, det tror jag inte.
Däremot så tror jag att man genom mycket träning har lärt barnen att spela på ett visst sätt. Man har alltså nyttjat den höga receptiva förmågan (”den gyllene inlärningsåldern”) för att nöta in förutbestämda spelmönster/passningsvägar/löpvägar etc.
Detta lär sig barnen jättesnabbt. Och när det väl är dags för match så spelar barnen efter de mönster de blivit lärda att följa.
Barnen presterar således fruktansvärt bra fotboll, men dom har inte en djup förståelse för spelet, utan en djup förståelse för förutbestämda mönster.
Skillnaden på det riktiga spelet fotboll och förutbestämda mönster ligger ju i att spelet fotboll bygger på konstant situationslösning och dynamik, medans förutbestämda mönster är en direkt motsats.
 
Någon som känner igen sig i situationen där ett lag har ställt upp i positioner på träning, där bollen spelas i ett förutbestämt mönster, för att sedan, efter 4-6 (typ) förutbestämda passningar resultera i ett avslut eller ett mål?
Och så börjar matchen.. Och någonstans mitt i matchen från ingenstans så sitter dessa passningar och alla vrålar i kör: ”BRA!!” ”Precis så ska vi spela!” för att sedan förgäves vänta på att det ska ske igen.
Det är ju så att spelet fotboll är extremt dynamiskt, och chansen att ett förutbestämt mönster ska passa in i denna dynamik är försvinnande liten. Och när det väl sker så handlar det helt enkelt om tur och tillfälligheter.
Som grädde på moset ska detta nu också diskuteras och analyseras i gruppen.

(Detta exempel är relaterat till hur dessa förutbestämda mönster är ineffektiva på nivåer där lagen behärskar ett relativt bra organiserat försvarsspel, till skillnad mot vad som är fallet när 9-10 åringar spelar mot varandra, då dessa mönster, om väl inövade ger en mycket högre sucess rate)
 
 
Vi i Sverige är givetvis glada för att vi är en nation som ligger så pass långt fram som vi gör inom forskningen, och i förlängningen att våra regeringar alltid haft forskningsanslagen högt upp på prioriteringslistan.
Just hjärnforskningen, där Hugo Lagercrantz är verksam, anses som världsledande.
Vi har även en fruktansvärt hög ambition, och är bra på att strukturera.
Vi har alltså stora möjligheter att utbilda riktigt bra spelare.
Våra forskare har tagit fram kraftfulla verktyg åt oss inom ungdomsfotbollen att använda i vårat arbete.

Jag skulle t.o.m vilja påstå att vi har möjligheten att bli värdsledande när det gäller att utbilda fotbollspelare relativt till det registrerade antalet.

Men den forskning som finns genomsyrar tyvärr inte våran verksamhet generellt. Vi har extrema ambitioner, och lägger ner stor möda och stora resurser, men jag tror att vi kanaliserar resurserna och energin ganska så missriktat.

Kan vi bara få styr på riktningen och fokuset, med den världsledande forskning vi har till förfogande och med barnen som utgångspunkt så tror jag stenhårt på Sverige som en stark fotbollsnation i framtiden i klass med Holland och Portugal, och kanske t.o.m ett snäpp eller två före dessa länder. 
 
Om vi återgår till ”den gyllene inlärningsåldern”, så anser jag att det man ska lära barnen i dessa åldrar ska vara de moment som faktiskt går att isolera, och som senare även kan användas i det dynamiska spelet.
Saker som koordination, teori är givna inslag i denna ålder när vi pratar isolering.
Det övriga, alltså passningar, teknik osv måste tränas på ett sätt som liknar det som upplevs i match. S.k funktionella övningar.
Däremot motsätter jag mig starkt mot att nyttja den ”gyllene inlärningsåldern” till att förprogrammera mönster att tillämpa under en dynamisk process.

man ska förprogrammera isolerade delar som spelet fotboll innehåller (såväl isolerat som funktionellt).
Matchen är ju där i utbildningssyfte. Det ska inte vara en arena för utförandet av förprogrammerade spelsekvenser.
Barnen ska spela match obehindrat, och i.o.m det bygga upp (återkoppling till del 1/5) en ”databs” av livs(fotbolls)erfarenheter som man senare i sitt liv (fotbollsspelande) har som grund när nya beslut ska fattas.
 
Som notis kan också nämnas att barnen i Sydamerika knappt spelar strukturerat överhuvudtaget innan 12 års ålder. Hur kan dom få fram en Tevez, Messi (kom till La Masia som 13-åring), Batistuta, Ronaldo, Ronaldinho, Aguero, Forlan, Simeone, Redondo, Zanetti, Higuain, Romario, Rivaldo, Dani Alves, ja, jag kan fortsätta i all evighet som ni förstår.
Det är knappast vad man kan säga om spelare från Sverige.
Visst, vi är ett mindre land, med en mindre pol av spelare. Men pratar vi spelare av den kaliber jag nämnde ovan så har vi…. Zlatan Ibrahimovic. En spelare.. Och han spelade fotboll i Balkan FC (eller vad dom nu hette) fram till 13.. En slump eller något att ha i åtanke?

 

Laget i det inledande scenariot är givetvis ett extremfall vad gäller resultaten som presteras. Jag tog i rejält för att få ett tydligt exempel. Det finns ju såklart lag som inte vinner i samma utsträckning som i detta exempel, men där metoderna är liknande och känns igen.

Så bara för att laget i vissa fall kanske inte är en vinstmaskin så är fortfarande metoden – om den liknar den som laget i exemplet har tillämpat – i rak motsats till vad forskningen säger, och vad spelet fotboll innebär.

 

 

Vad har laget i det inledande scenariot haft för fördel utav de tidiga vinsterna?

Ja, dom har nått en resultatmässig framgång, det är givet.

Tränaren har också fått en ”status” som framgångsrik.

 

Men vad har det gett barnen för något i ett långsiktigt perspektiv?

Det har gett dom en bild av spelet fotboll som inte stämmer överens med hur fotboll verkligen spelas. Ett motsatsförhållande som är väldigt svårt att ändra på. Det har alltså skapat ett hinder i utbildningen mot att bli en bra seniorspelare, snarare än en möjlighet.

 

Vad är fokuset när vi utbildar våra unga fotbollspelare?

I mina ögon, och förhoppningsvis i många andras ögon så är det absolut viktigaste att:

Få barnen att ha roligt och få en positiv bild av idrott och motion.

Få barnen att idrotta så långt upp i åldrarna som möjligt.

Få barnen att i större utsträckning undvika folkhälsosjukdomar så som fetma och depression.

Få barnen att utveckla förmågan att umgås i grupp.

Få barnen att skapa förståelse för att alla är olika, och att lära sig att respektera detta.

 

Men vad händer med de spelare som vill bli fotbollsproffs då?

Ja, jag har svårt att se ett motsatsförhållande mellan de mer ”mjuka” punkterna jag listade ovan och viljan att utbilda fotbollspelare av högsta klass.

Jag ser snarare att det är en förutsättning.

 

Noterbart är att i de mer långsiktiga perspektivet så har den enskilda tränaren inte fått någon ”status” eller några resultat att visa upp. Det är ju kanske lite tråkigt. Men fokuset bör som sagt vara på barnen, och absolut ingen annan stans.

 

Att jobba med och för barn måste alltid vara långsiktigt.

Problemet är att vi vuxna är resultatorienterade, och detta smittar tyvärr av sig på hur vi bedriver ungdomsidrotten.

Vi måste våga tro på långsiktighet på riktigt!

Inte bara använda termen i utbildningsplaner och policydokument. Långsiktigheten måste genomsyra hela verksamheten även ute på fotbollsplanen – i alla situaitioner – alltid.

 

 

Det var allt för denna gången.

Jag har varit inne och snuddat på selektering i detta inlägg, men jag har valt att inte resonera mer kring det då det kommer i ett separat inlägg lite senare i denna följetong.

 

 

Dennis