Jag håller fortfarande på och snickrar på del 3 i följetongen. Det tar tid att skriva texter, betydligt längre än jag trodde från början. Så för att det inte ska vara totalt dött här i väntan på att jag ska få tillräckligt med tid över för att färdigställa nästa del i följetongen, så tänkte jag kasta in en liten ”halvtids-stänkare” här som till viss del rör selektering, då det är vad del 3 kommer att handla om.
Så nu tänkte jag diskutera lite kring en del vardagsproblem som ungdomsledare möter vardagligen i rollen som tränare/ledare.
Det finns svårigheter så som: ”Vissa blajjar bara, och verkar inte vilja spela alls. Övningarna blir förstörda.”
Det här är en ganska vanlig uppfattning. Så hur ska vi resonera kring detta då? Problem som dessa tror jag att det finns två stora anledningar till.
1. Att barnen helt enkelt inte tycker att fotboll är roligt. Och i så fall ska man kanske ställa sig frågan vad statusen på fotbollen i Sverige är. Är det en fritidsverksamhet/barnpassning enbart, eller är det en fritidsverksamhet/barnpassning där man ägnar sig åt fotboll. Jag är övertygad om att vi måste ha en lägstanivå här. Vill barnet inte spela fotboll, så ska dom ju heller inte göra det. Det kanske är så att man ska söka sig till en annan idrott eller verksamhet i dessa fall.
2. Den här anledningen tror jag är vanligare än vad man tror. Nämnligen att tränarna bedriver övningar som inte lämpar sig för åldersgruppen. För svåra eller komplicerade övningar gör att barnen tycker det är tråkigt och svårt. Och alla vet väl vad som händer när barn i t.ex en skolklass inte hänger med på lektionerna? Ja, just det, dom blir stökiga och jobbiga. Och om vi tar 9-åringar som exempel i detta fallet, så ska man nog som tränare i första hand titta på vad man bedriver för typ av träningar. Om träningsinnehållet lämpar sig för 9-åringar eller inte. Lämpar sig inte träningarna för 9-åringar, utan istället ligger på en nivå för 11-åringar, så skulle jag vilja påstå att anledningen till att en del barn är stökiga eller på annat sätt visar ointresse först och främst ligger hos tränaren.
Men det är givetvis svårt att som tränare veta vad som är en nivå för 9-åringar, och vad som är en nivå för 11-åringar. Kunskap om barns inlärningsförmåga vid olika åldrar är fundamental för att lyckas som ungdomstränare. Det jag skulle vilja poängtera här är att fotboll måste bedrivas på en nivå som är i linje med barnens utveckling. Är barnet 9 år, så blir allt annat än smålagsspel och övningar som dom själva anser att dom behöver för svåra (i de allra flesta fallen).
Det bästa sättat ätt stämma av med spelarna vilken nivå dom är på är att efter ett (exempelvis) 3 mot 3 spel, helt enkelt fråga dom vad dom tyckte funkade och vad som inte gjorde det. Svaren en 9-åring kommer att ge dig som tränare är förmodligen någonting i stil med att ”Vi passade dåligt”, eller ”Vi dribblade dåligt”. Bedriver man då ett kvadratenspel på träningarna med begränsat antal tillslag för att träna upp förstatoucher, eller spelförståelsen så står det ju ganska klart att träningens innehåll inte är i linje med barnens nivå.
I detta läge har man alltså bedrivit en träning som kommer att få (vissa) barn att tycka det är tråkigt genom att hålla för svåra övningar. Det är alltså otroligt viktigt att man som ledare håller rätt nivå. Det kan givetvis vara svårt, det vet jag mycket väl om själv. Men man måste lägga band på sig, och granska sig själv lika kritiskt som man granskar de barn man upplever som stökiga på ett eller annat sätt.
Det hela handlar om att om man inte bedriver en verksamhet som passar barnens ålder, så kommer dom att tycka träningarna är tråkiga, och på så sätt kanske lämna idrotten, vilket kan göra så att en individ som kanske skulle ha kunnat bli väldigt bra på fotboll nu har slutat i förtid p.g.a att träningarna var för svåra.
När man som tränare bedriver en verksamhet som är väl anpassad för den ålder man är ansvarig för, först då kan man göra bedömningen om ett barn vill spela fotboll eller inte.
Det finns en mycket vis man som heter Horst Wein som är expert på detta område. Han har b.la skrivit 34 böcker om fotboll. Jobbat med 50-55 Nationsförbund (däribland SvFF), samt varit verksam i klubbar som FC Barcelona, Inter Milan, Arsenal (om jag inte missminner mig) och många många många fler stora som små klubbar.
Här nedan lägger jag in en grafik som på ett enkelt och tydligt sätt demonstrerar skillnaderna mellan att bedriva en anpassad verksamhet, mot en verksamhet som mer består av övningar som inte motsvarar barnens nivå. Och således i förlängningen blir ett mer resultatinriktat innehåll, vare sig det är en intention eller ej.
Dennis
Ungdomsfotboll 
Återigen ett bra inlägg. Håller med till stora delar. Efter att ha varit ledare i många år så känner jag igen mycket av det du beskriver. Dilemmat är ju många gånger att i en grupp om 15-20 ungdomar så skulle man nog kunna dela in dem i tre nivåer vad det gäller mognad inom fotbollen. Helst så skulle man ju vilja anpassa övningar efter grupperna och färdighet men i många mindre klubbar så finns inte ledare nog för detta och då blir det lätt för enkelt för vissa och för svårt för andra.
Därför tycker jag att man inte skall vara rädd att kanske dela in barnen efter den nivå de behärskar snarare än den faktiska åldern. En som är född i december ena året är ju nästan detsamma som en som är född i januari nästa år.
Ett problem med detta är ju att det kan bli viss stigmatisering och att vissa barn känner sig sämre när de spelar med yngre tyvärr.
Och till sist så är ju nivån av ren fotbollskunskap en sida av myntet. Gruppen och sammanhållning en annan. Så det beror nog mycket på vad man är ute efter. Resultat eller en bra dynamik.
Tack för ditt väl formulerade bidrag PA. 🙂
Jag kan absolut relatera till de grupper där man har ett stort glapp i fysisk mognad. Så ser det ut överallt.
Det jag däremot tror, är att man ofta överskattar den rent fotbollsmässiga nivån när det handlar om barn. Det är helt enkelt så att de barn som ligger före i sin kroppsliga utveckling ser ut att ligga före i den fotbollsmässiga biten pga att dom är snabbare, starkare, har en mer utvecklad motorik och koordination.
För att återgå till det fina exemplet med Sydamerika, där barn blandas hej-vilt i åldrar under 12, för att i stort sett bara spela match, så kan man ju undra hur viktigt det faktiskt är att spela mot dom som är lika ”bra”.
Det absolut viktigaste är att ha roligt för barnen.
Har dom roligt så utvecklas dom.
Tränar man på anfallskombinationer så kommer förmodligen ett helt gäng med potentiellt duktiga seniorspelare att tycka det är tråkigt och sedan sluta.
Jag hade en galen tanke om att kopiera hur dom gör i Sydamerika, fast med en Svensk ”touch”. Alltså att bara ha en stor grupp/åldersgrupp.
Alla tränar samtidigt på en stor yta ( tidig tid på en 11-manna), gör samma (inte mycket) bollkontroll/teknik och passningsövningar, för att sedan delas upp efter födelsemånad när man ska spela smålags-spel.
Då kommer man ifrån att vissa vill vinna sanktan med ”sin” grupp, att olika grupper får olika träning, att en grupp halkar efter.
Vidare kommer barnen garanterat att tycka det är svinkul, utveckla glädje för idrott, bli bättre på att umgås i grupper som inte bor i ens eget område eller går i samma klass/skola.
Detta är kanske en utopi, men jag ser bara fördelar med ett sådant upplägg.
För det skulle lösa alla de problem som du nämner.
Jag förstår som sagt att du ser dessa problem, och att dom finns råder det ingen tvekan om, men jag tror att det går att lösa genom att komma bort från att ha flera isolerade lag/åldersgrupp.
Detta kan absolut vara grund för ett inlägg längre fram i tiden.
Dennis