Hej igen.
I förra inlägget så avslutade jag med att nämna den mentala aspekten i att vara en uttalad ”stjärna” eller ”talang” i unga år, och hur det kan påverka en individ negativt – när vi pratar om inlärningsprocessen.
För det är väl positivt att vara en stjärna, talang eller att bli utvald till ett U-lag?
Ja, med aspekten att individen får en status så är det positivt för stunden. Men människor är statusorienterade, och när vi når en viss status så ser vi till att skydda den.
I yngre åldrar, och när vi pratar inlärning, så är det absolut nödvändigt att våga riskera sin status för att lära sig.
En risk som någon som redan har något är mindre benägen att sätta på spel, jämfört med någon som inte har något att förlora.
Ger man då barnen inget att förlora, så främjar man inlärningen.
Optimal inlärning sker när man tränar på något där utförandet lyckas ibland, och misslyckas ibland.
Misslyckandet är nyckeln till inlärning.
Katarina Gospic (Hjärnforskare) sa i SVT här om veckan: ”Antingen så vinner man, eller så lär man sig”
Nu har jag babblat nog om detta ämne, och tänkte nu låta den eminenta författaren Daniel Coyle ta vid.
Utöver själva artikeln i sig, så kan jag bara kort nämna att hemsidan som Daniel Coyle driver (www.thetalentcode.com) är nog den sidan som mest fick mig att dra igång den här bloggen.
Fruktansvärt bra läsning rakt igenom.
Ett absolut tips från min sida för föräldrar och ungdomstränare att gotta sig i. 🙂
http://thetalentcode.com/2012/10/26/how-to-nurture-talent-without-being-a-psycho-parent/
Dennis
Ungdomsfotboll 