Del 2/5: Speluppfattning, kortsiktiga resultat, ambition och långsiktighet.

 Hej igen.
Då var det dags för inlägg nummer 2 i denna följetong.

 

Jag tänkte diskutera kring speluppfattning, kortsiktiga resultat, ambition och långsiktighet, precis som rubriken antyder (igen). Jag börjar med scenariot nedan.
 
Scenario:
* Ett P03 lag (9-10-åringar) har en väldigt engagerad tränare (som förmodligen spelat relativt högt upp som senior).
* Detta lag åker iväg på mängder med cuper och turneringar, som man i stort sett alltid vinner.
* Man tränar mycket.
* Man spelar mot äldre, där man i stort sett alltid vinner.
* Man presterar en väldigt fin fotboll (relativt för P03’or, och även relativt mot de överåriga man besgrar).
* Spelarna gör bra bedömningar, och speluppfattningen verkar vara fint och tidigt utvecklad.
* Tränaren gör fina resultat och får vatten på sin kvarn av alla föräldrar hur bra han/hon är, och vilket fruktansvärt bra jobb han/hon gjort. Detta leder till ett högt självförtroende hos tränaren för han/hon får ju alltid höra hur bra han/hon är – Och resultaten pekar ju givetvis på detta också.
* All denna uppmärksamhet drar till sig blickar från föräldrar och barn i mindre klubbar då det verkar vara en fruktansvärt bra utbildning som pågår där.
* Laget blir populärt, och det är begränsat med platser i truppen – Så det sker en selektering – Och laget presterar senare ännu bättre än tidigare.
 
Finns det något negativt med det ovanstående?
Inte vid en första anblick kanske.. Det kan jag köpa.
 
Men om vi börjar skrapa lite på ytan, och även har förra veckans inlägg i åtanke – Det om hjärnans utveckling.
Hur kan vi nu bena ut fenomenet som är beskrivet ovan med hjälp av den forskning som finns att tillgå?
 
Vi börjar med att återupprepa det som framgick av Hugo Lagercrantz’s rapport om hjärnan som den första delen i denna följetong byggde på:
Att barnens hjärna inte börjar utveckla förmågan att pröva och bedömma förrän i 11-12-års åldern.
Och att den gråa substansen i hjärnan är som mest koncentrerad upp till 11-12 år. Fram till denna ålder är den receptiva förmågan hög, för att senare utvecklas mot förmågan att pröva och bedömma.
 
Hur kommer det sig då att individerna i just detta P03 lag har utvecklat ett mycket bättre beslutsfattande än sina motståndare?
Är spelarna i detta lag någon typ av ”superbarn” där den vetenskapliga forskningen inte gäller?
Nej, det tror jag inte.
Däremot så tror jag att man genom mycket träning har lärt barnen att spela på ett visst sätt. Man har alltså nyttjat den höga receptiva förmågan (”den gyllene inlärningsåldern”) för att nöta in förutbestämda spelmönster/passningsvägar/löpvägar etc.
Detta lär sig barnen jättesnabbt. Och när det väl är dags för match så spelar barnen efter de mönster de blivit lärda att följa.
Barnen presterar således fruktansvärt bra fotboll, men dom har inte en djup förståelse för spelet, utan en djup förståelse för förutbestämda mönster.
Skillnaden på det riktiga spelet fotboll och förutbestämda mönster ligger ju i att spelet fotboll bygger på konstant situationslösning och dynamik, medans förutbestämda mönster är en direkt motsats.
 
Någon som känner igen sig i situationen där ett lag har ställt upp i positioner på träning, där bollen spelas i ett förutbestämt mönster, för att sedan, efter 4-6 (typ) förutbestämda passningar resultera i ett avslut eller ett mål?
Och så börjar matchen.. Och någonstans mitt i matchen från ingenstans så sitter dessa passningar och alla vrålar i kör: ”BRA!!” ”Precis så ska vi spela!” för att sedan förgäves vänta på att det ska ske igen.
Det är ju så att spelet fotboll är extremt dynamiskt, och chansen att ett förutbestämt mönster ska passa in i denna dynamik är försvinnande liten. Och när det väl sker så handlar det helt enkelt om tur och tillfälligheter.
Som grädde på moset ska detta nu också diskuteras och analyseras i gruppen.

(Detta exempel är relaterat till hur dessa förutbestämda mönster är ineffektiva på nivåer där lagen behärskar ett relativt bra organiserat försvarsspel, till skillnad mot vad som är fallet när 9-10 åringar spelar mot varandra, då dessa mönster, om väl inövade ger en mycket högre sucess rate)
 
 
Vi i Sverige är givetvis glada för att vi är en nation som ligger så pass långt fram som vi gör inom forskningen, och i förlängningen att våra regeringar alltid haft forskningsanslagen högt upp på prioriteringslistan.
Just hjärnforskningen, där Hugo Lagercrantz är verksam, anses som världsledande.
Vi har även en fruktansvärt hög ambition, och är bra på att strukturera.
Vi har alltså stora möjligheter att utbilda riktigt bra spelare.
Våra forskare har tagit fram kraftfulla verktyg åt oss inom ungdomsfotbollen att använda i vårat arbete.

Jag skulle t.o.m vilja påstå att vi har möjligheten att bli värdsledande när det gäller att utbilda fotbollspelare relativt till det registrerade antalet.

Men den forskning som finns genomsyrar tyvärr inte våran verksamhet generellt. Vi har extrema ambitioner, och lägger ner stor möda och stora resurser, men jag tror att vi kanaliserar resurserna och energin ganska så missriktat.

Kan vi bara få styr på riktningen och fokuset, med den världsledande forskning vi har till förfogande och med barnen som utgångspunkt så tror jag stenhårt på Sverige som en stark fotbollsnation i framtiden i klass med Holland och Portugal, och kanske t.o.m ett snäpp eller två före dessa länder. 
 
Om vi återgår till ”den gyllene inlärningsåldern”, så anser jag att det man ska lära barnen i dessa åldrar ska vara de moment som faktiskt går att isolera, och som senare även kan användas i det dynamiska spelet.
Saker som koordination, teori är givna inslag i denna ålder när vi pratar isolering.
Det övriga, alltså passningar, teknik osv måste tränas på ett sätt som liknar det som upplevs i match. S.k funktionella övningar.
Däremot motsätter jag mig starkt mot att nyttja den ”gyllene inlärningsåldern” till att förprogrammera mönster att tillämpa under en dynamisk process.

man ska förprogrammera isolerade delar som spelet fotboll innehåller (såväl isolerat som funktionellt).
Matchen är ju där i utbildningssyfte. Det ska inte vara en arena för utförandet av förprogrammerade spelsekvenser.
Barnen ska spela match obehindrat, och i.o.m det bygga upp (återkoppling till del 1/5) en ”databs” av livs(fotbolls)erfarenheter som man senare i sitt liv (fotbollsspelande) har som grund när nya beslut ska fattas.
 
Som notis kan också nämnas att barnen i Sydamerika knappt spelar strukturerat överhuvudtaget innan 12 års ålder. Hur kan dom få fram en Tevez, Messi (kom till La Masia som 13-åring), Batistuta, Ronaldo, Ronaldinho, Aguero, Forlan, Simeone, Redondo, Zanetti, Higuain, Romario, Rivaldo, Dani Alves, ja, jag kan fortsätta i all evighet som ni förstår.
Det är knappast vad man kan säga om spelare från Sverige.
Visst, vi är ett mindre land, med en mindre pol av spelare. Men pratar vi spelare av den kaliber jag nämnde ovan så har vi…. Zlatan Ibrahimovic. En spelare.. Och han spelade fotboll i Balkan FC (eller vad dom nu hette) fram till 13.. En slump eller något att ha i åtanke?

 

Laget i det inledande scenariot är givetvis ett extremfall vad gäller resultaten som presteras. Jag tog i rejält för att få ett tydligt exempel. Det finns ju såklart lag som inte vinner i samma utsträckning som i detta exempel, men där metoderna är liknande och känns igen.

Så bara för att laget i vissa fall kanske inte är en vinstmaskin så är fortfarande metoden – om den liknar den som laget i exemplet har tillämpat – i rak motsats till vad forskningen säger, och vad spelet fotboll innebär.

 

 

Vad har laget i det inledande scenariot haft för fördel utav de tidiga vinsterna?

Ja, dom har nått en resultatmässig framgång, det är givet.

Tränaren har också fått en ”status” som framgångsrik.

 

Men vad har det gett barnen för något i ett långsiktigt perspektiv?

Det har gett dom en bild av spelet fotboll som inte stämmer överens med hur fotboll verkligen spelas. Ett motsatsförhållande som är väldigt svårt att ändra på. Det har alltså skapat ett hinder i utbildningen mot att bli en bra seniorspelare, snarare än en möjlighet.

 

Vad är fokuset när vi utbildar våra unga fotbollspelare?

I mina ögon, och förhoppningsvis i många andras ögon så är det absolut viktigaste att:

Få barnen att ha roligt och få en positiv bild av idrott och motion.

Få barnen att idrotta så långt upp i åldrarna som möjligt.

Få barnen att i större utsträckning undvika folkhälsosjukdomar så som fetma och depression.

Få barnen att utveckla förmågan att umgås i grupp.

Få barnen att skapa förståelse för att alla är olika, och att lära sig att respektera detta.

 

Men vad händer med de spelare som vill bli fotbollsproffs då?

Ja, jag har svårt att se ett motsatsförhållande mellan de mer ”mjuka” punkterna jag listade ovan och viljan att utbilda fotbollspelare av högsta klass.

Jag ser snarare att det är en förutsättning.

 

Noterbart är att i de mer långsiktiga perspektivet så har den enskilda tränaren inte fått någon ”status” eller några resultat att visa upp. Det är ju kanske lite tråkigt. Men fokuset bör som sagt vara på barnen, och absolut ingen annan stans.

 

Att jobba med och för barn måste alltid vara långsiktigt.

Problemet är att vi vuxna är resultatorienterade, och detta smittar tyvärr av sig på hur vi bedriver ungdomsidrotten.

Vi måste våga tro på långsiktighet på riktigt!

Inte bara använda termen i utbildningsplaner och policydokument. Långsiktigheten måste genomsyra hela verksamheten även ute på fotbollsplanen – i alla situaitioner – alltid.

 

 

Det var allt för denna gången.

Jag har varit inne och snuddat på selektering i detta inlägg, men jag har valt att inte resonera mer kring det då det kommer i ett separat inlägg lite senare i denna följetong.

 

 

Dennis