Del 4/5 – ”thetalentcode”

Hej igen.

I förra inlägget så avslutade jag med att nämna den mentala aspekten i att vara en uttalad ”stjärna” eller ”talang” i unga år, och hur det kan påverka en individ negativt – när vi pratar om inlärningsprocessen.

För det är väl positivt att vara en stjärna, talang eller att bli utvald till ett U-lag?
Ja, med aspekten att individen får en status så är det positivt för stunden. Men människor är statusorienterade, och när vi når en viss status så ser vi till att skydda den.
I yngre åldrar, och när vi pratar inlärning, så är det absolut nödvändigt att våga riskera sin status för att lära sig.
En risk som någon som redan har något är mindre benägen att sätta på spel, jämfört med någon som inte har något att förlora.
Ger man då barnen inget att förlora, så främjar man inlärningen.

Optimal inlärning sker när man tränar på något där utförandet lyckas ibland, och misslyckas ibland.
Misslyckandet är nyckeln till inlärning.

Katarina Gospic (Hjärnforskare) sa i SVT här om veckan: ”Antingen så vinner man, eller så lär man sig”

Nu har jag babblat nog om detta ämne, och tänkte nu låta den eminenta författaren Daniel Coyle ta vid.

Utöver själva artikeln i sig, så kan jag bara kort nämna att hemsidan som Daniel Coyle driver (www.thetalentcode.com) är nog den sidan som mest fick mig att dra igång den här bloggen.
Fruktansvärt bra läsning rakt igenom.
Ett absolut tips från min sida för föräldrar och ungdomstränare att gotta sig i. 🙂

http://thetalentcode.com/2012/10/26/how-to-nurture-talent-without-being-a-psycho-parent/

Dennis

Del 3/5 – Selektering – Till vilken nytta?

Nu är det hög tid att jag lägger upp nästa del här på bloggen. Har haft fruktansvärt mycket i klubben de senaste veckorna, både vad gäller A-lag, föräldrarmöten och Akademi-planeringar. Det har dock varit en mycket positiv period, där jag känner att vi i klubben närmat oss föräldrarna en hel del, och att de underbara ledare vi har på ungdomssidan tror på metoderna vi vill tillämpa i klubben. Det finns dock väldigt mycket jobb kvar framöver.

Nog med ursäkterna till min frånvaro här på bloggen. Nu trampar vi på med del 3/5, och det handlar om selektering/toppning. Något som vi i Älvsjö AIK FF aktivt valt att ta avstånd ifrån.

En god vän som läst denna blogg, men som kanske först och främst inte är expert på just fotboll och ungdomar, men som är våldsamt bra på vad han gör till vardags sa till mig att när jag skriver saker som kan uppfattas som en allmän sanning eller en åsikt snarare än något som det finns stöd för i undersökningar och studier, så bör jag använda mig utav fotnoter.
Det bästa som finns är vänner som är konstruktivt kritiska i sin feedback, det gör att man utvecklas.
Så utan att detta ska bli en blogg som närmast liknar en forskningsrapport i sig själv, så kommer jag försöka att länka/referera till källor för att styrka resonemangens kredibilitet i fortsättningen.

Del 3/5 – Selektering – Till vilken nytta?

Fakta om selektering:
I alla utvecklingslag/selekterade lag så är ca 50% utav ”talangerna” födda under det första kvartalet på året. Det ser så ut i U-landslagen på 15-17, och till viss del även på U19. *

Text från en av alla de forskningsrapporter på ämnet av Helsen m.fl 2005, 629. (Se även rapporter från Tomas Peterson, 2005 samt Rolf Carlsson, 1991)

”Resultaten visade en överrepresentation av spelare födda under första kvartalet av urvalsåret (januari till mars) i alla nationella trupper mellan 15 och 18 år. Spelare med högre relativ ålder har större chans att bli identifierade som talanger beroende på fysiska fördelar i förhållande till sina jämnåriga”

Tomas Peterson, 2005
”… problemet är således att man letar efter talang men finner fysiskt mognad.”

(Som komplement till texten ovan så bör nämnas att det inte är lika tydligt när vi tittar på flick/dam-verksamheterna. Vad det beror på är svårt att svara på. En betydligt lugnare inställning generellt till resultat och toppning kan dock vara en anledning. Graden utav nivån på en fysiskt mogen damseniorspelare jämfört med en icke lika utvecklad tjej är betydligt mindre än samma förhållande hos män och pojkar kan vara en annan.)

Kan man tänka sig att detta bara är ett fenomen i U-landslagen då? Nej, det ser nämligen likadant ut i Stockholms elit-klubbar (SEF-medlemar). Vidare såg det också ut så i de s.k U-lag vi hade hos oss i Älvsjö AIK FF. Denna undersökning har jag gjort själv, då jag såg det som absolut nödvändigt att säkerställa att det inte enbart handlade om de på landslagsnivå.

Jag valde då att titta i Älvsjö AIK FF där jag själv är aktiv, men som ett komplement, och för att fylla det uppenbara glappet mellan U-landslag och en klubb som Älvsjö så valde jag en stor SEF-klubb i Sthlm också. Resultaten är i det närmaste identiska.

Fråga: Är det så att barn födda Jan-Mars generellt blir bättre seniorspelare eller per automatik är större talanger? Givevis inte. För att tittar vi på A-lagen för de klubbar/landslag jag nämnde ovan så är fördelningen i födelsemånad helt plötsligt jämnt fördelad igen, och detta trots att barn födda Jan-Mars i högre utsträckning får ta del av de ansträngningar och resurser som plöjs ner på ”talangutveckling”. Vidare så har dem i de allra flesta fall även fler träningstimmar i benen och i huvet, vilket borde leda till att man varit utsatt för fler situationer att ha som grund när man ska fatta de så viktiga besluten, och borde rimligtvis i så fall också vara en grupp där man generellt har en högre faktor utav framgång mot vad statistiken visar.

I samma forskningsrapport från RF som jag länkat till nedan och refererat till tidigare i texten, så framgår det att det finns två inriktningar när man diskuterar talang med specialidrottsförbunden. Vissa anser att det är något medfött, något som sitter i generna, medan andra tycker att det har med att vistas i en utvecklande och stimulerande miljö, och att ambitionen och motivationen är hög. Gemensamt för dessa tankegångar dock är att man har förtvivlat svårt att sätta fingret på vad exakt som är en talang, och hur den identifieras.

Det man ska komma ihåg här är att just i denna blogg så diskuterar vi fotboll. I vissa idrotter så kan man faktiskt starkt hänvisa till genetik, och att det har en viss koppling till talang och att senare även lyckas. Dessa idrotter är dock utav sådan karaktär att det för att lyckas egentligen enbart är en viss förmåga som spelar roll. Att ha anlag för stor och explosiv muskelmassa är något som man kan ha väldigt stor nytta i om man utövar en sprint-gren i friidrott exempelvis.

Det som skiljer en sprinter från en fotbollspelare är att, utan att dumförklara en sprinter på något sätt, är att man behöver inte pröva och värdera för att bli en bra sprinter, medan man i fotboll utöver den rent fysiska förmågan måste kunna värdera och bedöma. Det är ju inte så att man på sin väg fram mot mållinjen i ett sprintlopp behöver bry sig om något annat än det som händer innanför sin egen banmarkering. Inga motståndare eller boll/puck/redskap  finns involverad. Det är ett 100m långt tomrum som man ska passera så fort som möjligt. Jämför dessa 100m med hur mycket en fotbollspelare måste värdera och bedöma innan man tagit sig från sin egen kortlinje över till motståndarnas straffområde – med bollen i behåll.

För att dra ytterligare ett exempel, så kan man ju ställa sig frågan hur det kommer sig att Kina är så våldsamt bra i OS på gymnastik och simhopp, och i väldigt låga åldrar (14-16 år). Om Kinesernas träningsmetod är så fruktansvärt effektiv att man har ungdomar som presterar på absolut världsnivå i dessa grenar, varför har man då inte ett fotbollslandslag bestående av 14-16-åringar där man fullkomligt krossar Spanien, Tyskland och Holland?
Jo, av den enkla anledningen att fotboll först och främst bygger på förmågan att värdera och bedöma. En funktion som vi har diskuterat tidigare i denna följetong – Den är inte väl utvecklad förrän upp emot 25-års ålder, och fortsätter att utvecklas ända upp i medelåldern – oavsett hur mycket och hårt man tränar.

Att bli en bra fotbollspelare (eller bra i någon annan idrott där bedömningarna är nummer 1) kräver väl utvecklade myelinskidor i hjärnans framlob.
Det tar alltså lång tid att bli bra på fotboll.

Och här kommer vi då in på den berömda 10000-timmars studien. Nämligen att man måste lägga ner den mängden träning för att bli expert på något. Så Kineserna i exemplet ovan har förmodligen plöjt ner dessa 10000 timmar snabbt för att bli bra så tidigt. Dock så har dom som ”bonus” missat sin barndom, har problem med menstruation, skador osv – Men en massa guldmedaljer till landet i alla fall… Jiiipiiieeee.. Eller….?

Det fina med att det tar lång tid att bli bra på fotboll betyder att vi inte behöver stressa med träningen för att bli bra. Vi kan ta mycket större hänsyn till att anpassa träningsupplägget mer långsiktigt, där vi i samma andetag reducerar risken för skador på ett i unga år för hårt belastat skelett, muskler och leder.

Vissa säger: ”Dom bästa måste spela med dom bästa för att utvecklas”
Min bestämda ståndpunkt till citatet ovan (som är det absolut vanligaste argumentet för just toppning och selektering) är att det helt enkelt inte är sant. För som jag redogjort för i detta mycket långa blogginlägg, så visar resultaten i forskningsrapporter och statistik väldigt tydligt på att när de bästa tas ut för att spela med de bästa så är faktorn för att lyckas som seniorspelare försvinnande liten. Däremot så visar statistiken på att man når en kortsiktig framgång.

I de allra flesta fallen tror i alla fall jag att dessa tankar och argument främst kommer från de tränare/klubbar som förespråkar toppning/selektering, samt från föräldrar som gärna slits med i den tidiga resultatfixering vi bevittnar vareviga dag på idrottsplatser runt om i Sverige, men kanske framförallt i Stockholm.

Ungdomsidrotten måste bedrivas på barnens villkor!

Mitt råd till de föräldrar som vill ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna att lyckas (som seniorspelare) är att titta på vilka klubbar som jobbar långsiktigt, låter barnen sätta villkoren (inom de ramar vi sätter med den kunskap vi har genom den forskning som finns att tillgå), satsar på att utbilda klubbens ledare i hur man bör bedriva verksamheten i förhållande till barnens mognadsgrad, samt har en djup förståelse för hur barn utvecklas och hur man främjar inlärningsprocessen.

Om det leder till en framgångsrik seniorkarriär är inget som man som förälder kan hjälpa till med mer än vad jag skrev ovan. Känn lugnet, låt barnet ha kul. Att ha kul är nämligen nyckeln till ett intresse, och ett intresse leder till motivation att lära, och i förlängningen kunskap. Allt detta måste komma inifrån hos barnet själv.

Vidare på detta ämne finns det studier för vad som händer rent mentalt hos våra unga ”stjärnor” som tas ut i utvecklingslag, U-landslag osv. Det återkommer jag till i ett senare inlägg dock, för detta inlägg är redan alldeles för långt…

* http://www.rf.se/ImageVault/Images/id_20218/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

Dennis

En liten pausfågel..

Jag håller fortfarande på och snickrar på del 3 i följetongen. Det tar tid att skriva texter, betydligt längre än jag trodde från början. Så för att det inte ska vara totalt dött här i väntan på att jag ska få tillräckligt med tid över för att färdigställa nästa del i följetongen, så tänkte jag kasta in en liten ”halvtids-stänkare” här som till viss del rör selektering, då det är vad del 3 kommer att handla om.

Så nu tänkte jag diskutera lite kring en del vardagsproblem som ungdomsledare möter vardagligen i rollen som tränare/ledare.

Det finns svårigheter så som: ”Vissa blajjar bara, och verkar inte vilja spela alls. Övningarna blir förstörda.”
Det här är en ganska vanlig uppfattning. Så hur ska vi resonera kring detta då? Problem som dessa tror jag att det finns två stora anledningar till.

1. Att barnen helt enkelt inte tycker att fotboll är roligt. Och i så fall ska man kanske ställa sig frågan vad statusen på fotbollen i Sverige är. Är det en fritidsverksamhet/barnpassning enbart, eller är det en fritidsverksamhet/barnpassning där man ägnar sig åt fotboll. Jag är övertygad om att vi måste ha en lägstanivå här. Vill barnet inte spela fotboll, så ska dom ju heller inte göra det. Det kanske är så att man ska söka sig till en annan idrott eller verksamhet i dessa fall.

2. Den här anledningen tror jag är vanligare än vad man tror. Nämnligen att tränarna bedriver övningar som inte lämpar sig för åldersgruppen. För svåra eller komplicerade övningar gör att barnen tycker det är tråkigt och svårt. Och alla vet väl vad som händer när barn i t.ex en skolklass inte hänger med på lektionerna? Ja, just det, dom blir stökiga och jobbiga. Och om vi tar 9-åringar som exempel i detta fallet, så ska man nog som tränare i första hand titta på vad man bedriver för typ av träningar. Om träningsinnehållet lämpar sig för 9-åringar eller inte. Lämpar sig inte träningarna för 9-åringar, utan istället ligger på en nivå för 11-åringar, så skulle jag vilja påstå att anledningen till att en del barn är stökiga eller på annat sätt visar ointresse först och främst ligger hos tränaren.

Men det är givetvis svårt att som tränare veta vad som är en nivå för 9-åringar, och vad som är en nivå för 11-åringar. Kunskap om barns inlärningsförmåga vid olika åldrar är fundamental för att lyckas som ungdomstränare. Det jag skulle vilja poängtera här är att fotboll måste bedrivas på en nivå som är i linje med barnens utveckling. Är barnet 9 år, så blir allt annat än smålagsspel och övningar som dom själva anser att dom behöver för svåra (i de allra flesta fallen).
Det bästa sättat ätt stämma av med spelarna vilken nivå dom är på är att efter ett (exempelvis) 3 mot 3 spel, helt enkelt fråga dom vad dom tyckte funkade och vad som inte gjorde det. Svaren en 9-åring kommer att ge dig som tränare är förmodligen någonting i stil med att ”Vi passade dåligt”, eller ”Vi dribblade dåligt”. Bedriver man då ett kvadratenspel på träningarna med begränsat antal tillslag för att träna upp förstatoucher, eller spelförståelsen så står det ju ganska klart att träningens innehåll inte är i linje med barnens nivå.
I detta läge har man alltså bedrivit en träning som kommer att få (vissa) barn att tycka det är tråkigt genom att hålla för svåra övningar. Det är alltså otroligt viktigt att man som ledare håller rätt nivå. Det kan givetvis vara svårt, det vet jag mycket väl om själv. Men man måste lägga band på sig, och granska sig själv lika kritiskt som man granskar de barn man upplever som stökiga på ett eller annat sätt.

Det hela handlar om att om man inte bedriver en verksamhet som passar barnens ålder, så kommer dom att tycka träningarna är tråkiga, och på så sätt kanske lämna idrotten, vilket kan göra så att en individ som kanske skulle ha kunnat bli väldigt bra på fotboll nu har slutat i förtid p.g.a att träningarna var för svåra.

När man som tränare bedriver en verksamhet som är väl anpassad för den ålder man är ansvarig för, först då kan man göra bedömningen om ett barn vill spela fotboll eller inte.

Det finns en mycket vis man som heter Horst Wein som är expert på detta område. Han har b.la skrivit 34 böcker om fotboll. Jobbat med 50-55 Nationsförbund (däribland SvFF), samt varit verksam i klubbar som FC Barcelona, Inter Milan, Arsenal (om jag inte missminner mig) och många många många fler stora som små klubbar.
Här nedan lägger jag in en grafik som på ett enkelt och tydligt sätt demonstrerar skillnaderna mellan att bedriva en anpassad verksamhet, mot en verksamhet som mer består av övningar som inte motsvarar barnens nivå. Och således i förlängningen blir ett mer resultatinriktat innehåll, vare sig det är en intention eller ej.

Dennis

Del 2/5: Speluppfattning, kortsiktiga resultat, ambition och långsiktighet.

 Hej igen.
Då var det dags för inlägg nummer 2 i denna följetong.

 

Jag tänkte diskutera kring speluppfattning, kortsiktiga resultat, ambition och långsiktighet, precis som rubriken antyder (igen). Jag börjar med scenariot nedan.
 
Scenario:
* Ett P03 lag (9-10-åringar) har en väldigt engagerad tränare (som förmodligen spelat relativt högt upp som senior).
* Detta lag åker iväg på mängder med cuper och turneringar, som man i stort sett alltid vinner.
* Man tränar mycket.
* Man spelar mot äldre, där man i stort sett alltid vinner.
* Man presterar en väldigt fin fotboll (relativt för P03’or, och även relativt mot de överåriga man besgrar).
* Spelarna gör bra bedömningar, och speluppfattningen verkar vara fint och tidigt utvecklad.
* Tränaren gör fina resultat och får vatten på sin kvarn av alla föräldrar hur bra han/hon är, och vilket fruktansvärt bra jobb han/hon gjort. Detta leder till ett högt självförtroende hos tränaren för han/hon får ju alltid höra hur bra han/hon är – Och resultaten pekar ju givetvis på detta också.
* All denna uppmärksamhet drar till sig blickar från föräldrar och barn i mindre klubbar då det verkar vara en fruktansvärt bra utbildning som pågår där.
* Laget blir populärt, och det är begränsat med platser i truppen – Så det sker en selektering – Och laget presterar senare ännu bättre än tidigare.
 
Finns det något negativt med det ovanstående?
Inte vid en första anblick kanske.. Det kan jag köpa.
 
Men om vi börjar skrapa lite på ytan, och även har förra veckans inlägg i åtanke – Det om hjärnans utveckling.
Hur kan vi nu bena ut fenomenet som är beskrivet ovan med hjälp av den forskning som finns att tillgå?
 
Vi börjar med att återupprepa det som framgick av Hugo Lagercrantz’s rapport om hjärnan som den första delen i denna följetong byggde på:
Att barnens hjärna inte börjar utveckla förmågan att pröva och bedömma förrän i 11-12-års åldern.
Och att den gråa substansen i hjärnan är som mest koncentrerad upp till 11-12 år. Fram till denna ålder är den receptiva förmågan hög, för att senare utvecklas mot förmågan att pröva och bedömma.
 
Hur kommer det sig då att individerna i just detta P03 lag har utvecklat ett mycket bättre beslutsfattande än sina motståndare?
Är spelarna i detta lag någon typ av ”superbarn” där den vetenskapliga forskningen inte gäller?
Nej, det tror jag inte.
Däremot så tror jag att man genom mycket träning har lärt barnen att spela på ett visst sätt. Man har alltså nyttjat den höga receptiva förmågan (”den gyllene inlärningsåldern”) för att nöta in förutbestämda spelmönster/passningsvägar/löpvägar etc.
Detta lär sig barnen jättesnabbt. Och när det väl är dags för match så spelar barnen efter de mönster de blivit lärda att följa.
Barnen presterar således fruktansvärt bra fotboll, men dom har inte en djup förståelse för spelet, utan en djup förståelse för förutbestämda mönster.
Skillnaden på det riktiga spelet fotboll och förutbestämda mönster ligger ju i att spelet fotboll bygger på konstant situationslösning och dynamik, medans förutbestämda mönster är en direkt motsats.
 
Någon som känner igen sig i situationen där ett lag har ställt upp i positioner på träning, där bollen spelas i ett förutbestämt mönster, för att sedan, efter 4-6 (typ) förutbestämda passningar resultera i ett avslut eller ett mål?
Och så börjar matchen.. Och någonstans mitt i matchen från ingenstans så sitter dessa passningar och alla vrålar i kör: ”BRA!!” ”Precis så ska vi spela!” för att sedan förgäves vänta på att det ska ske igen.
Det är ju så att spelet fotboll är extremt dynamiskt, och chansen att ett förutbestämt mönster ska passa in i denna dynamik är försvinnande liten. Och när det väl sker så handlar det helt enkelt om tur och tillfälligheter.
Som grädde på moset ska detta nu också diskuteras och analyseras i gruppen.

(Detta exempel är relaterat till hur dessa förutbestämda mönster är ineffektiva på nivåer där lagen behärskar ett relativt bra organiserat försvarsspel, till skillnad mot vad som är fallet när 9-10 åringar spelar mot varandra, då dessa mönster, om väl inövade ger en mycket högre sucess rate)
 
 
Vi i Sverige är givetvis glada för att vi är en nation som ligger så pass långt fram som vi gör inom forskningen, och i förlängningen att våra regeringar alltid haft forskningsanslagen högt upp på prioriteringslistan.
Just hjärnforskningen, där Hugo Lagercrantz är verksam, anses som världsledande.
Vi har även en fruktansvärt hög ambition, och är bra på att strukturera.
Vi har alltså stora möjligheter att utbilda riktigt bra spelare.
Våra forskare har tagit fram kraftfulla verktyg åt oss inom ungdomsfotbollen att använda i vårat arbete.

Jag skulle t.o.m vilja påstå att vi har möjligheten att bli värdsledande när det gäller att utbilda fotbollspelare relativt till det registrerade antalet.

Men den forskning som finns genomsyrar tyvärr inte våran verksamhet generellt. Vi har extrema ambitioner, och lägger ner stor möda och stora resurser, men jag tror att vi kanaliserar resurserna och energin ganska så missriktat.

Kan vi bara få styr på riktningen och fokuset, med den världsledande forskning vi har till förfogande och med barnen som utgångspunkt så tror jag stenhårt på Sverige som en stark fotbollsnation i framtiden i klass med Holland och Portugal, och kanske t.o.m ett snäpp eller två före dessa länder. 
 
Om vi återgår till ”den gyllene inlärningsåldern”, så anser jag att det man ska lära barnen i dessa åldrar ska vara de moment som faktiskt går att isolera, och som senare även kan användas i det dynamiska spelet.
Saker som koordination, teori är givna inslag i denna ålder när vi pratar isolering.
Det övriga, alltså passningar, teknik osv måste tränas på ett sätt som liknar det som upplevs i match. S.k funktionella övningar.
Däremot motsätter jag mig starkt mot att nyttja den ”gyllene inlärningsåldern” till att förprogrammera mönster att tillämpa under en dynamisk process.

man ska förprogrammera isolerade delar som spelet fotboll innehåller (såväl isolerat som funktionellt).
Matchen är ju där i utbildningssyfte. Det ska inte vara en arena för utförandet av förprogrammerade spelsekvenser.
Barnen ska spela match obehindrat, och i.o.m det bygga upp (återkoppling till del 1/5) en ”databs” av livs(fotbolls)erfarenheter som man senare i sitt liv (fotbollsspelande) har som grund när nya beslut ska fattas.
 
Som notis kan också nämnas att barnen i Sydamerika knappt spelar strukturerat överhuvudtaget innan 12 års ålder. Hur kan dom få fram en Tevez, Messi (kom till La Masia som 13-åring), Batistuta, Ronaldo, Ronaldinho, Aguero, Forlan, Simeone, Redondo, Zanetti, Higuain, Romario, Rivaldo, Dani Alves, ja, jag kan fortsätta i all evighet som ni förstår.
Det är knappast vad man kan säga om spelare från Sverige.
Visst, vi är ett mindre land, med en mindre pol av spelare. Men pratar vi spelare av den kaliber jag nämnde ovan så har vi…. Zlatan Ibrahimovic. En spelare.. Och han spelade fotboll i Balkan FC (eller vad dom nu hette) fram till 13.. En slump eller något att ha i åtanke?

 

Laget i det inledande scenariot är givetvis ett extremfall vad gäller resultaten som presteras. Jag tog i rejält för att få ett tydligt exempel. Det finns ju såklart lag som inte vinner i samma utsträckning som i detta exempel, men där metoderna är liknande och känns igen.

Så bara för att laget i vissa fall kanske inte är en vinstmaskin så är fortfarande metoden – om den liknar den som laget i exemplet har tillämpat – i rak motsats till vad forskningen säger, och vad spelet fotboll innebär.

 

 

Vad har laget i det inledande scenariot haft för fördel utav de tidiga vinsterna?

Ja, dom har nått en resultatmässig framgång, det är givet.

Tränaren har också fått en ”status” som framgångsrik.

 

Men vad har det gett barnen för något i ett långsiktigt perspektiv?

Det har gett dom en bild av spelet fotboll som inte stämmer överens med hur fotboll verkligen spelas. Ett motsatsförhållande som är väldigt svårt att ändra på. Det har alltså skapat ett hinder i utbildningen mot att bli en bra seniorspelare, snarare än en möjlighet.

 

Vad är fokuset när vi utbildar våra unga fotbollspelare?

I mina ögon, och förhoppningsvis i många andras ögon så är det absolut viktigaste att:

Få barnen att ha roligt och få en positiv bild av idrott och motion.

Få barnen att idrotta så långt upp i åldrarna som möjligt.

Få barnen att i större utsträckning undvika folkhälsosjukdomar så som fetma och depression.

Få barnen att utveckla förmågan att umgås i grupp.

Få barnen att skapa förståelse för att alla är olika, och att lära sig att respektera detta.

 

Men vad händer med de spelare som vill bli fotbollsproffs då?

Ja, jag har svårt att se ett motsatsförhållande mellan de mer ”mjuka” punkterna jag listade ovan och viljan att utbilda fotbollspelare av högsta klass.

Jag ser snarare att det är en förutsättning.

 

Noterbart är att i de mer långsiktiga perspektivet så har den enskilda tränaren inte fått någon ”status” eller några resultat att visa upp. Det är ju kanske lite tråkigt. Men fokuset bör som sagt vara på barnen, och absolut ingen annan stans.

 

Att jobba med och för barn måste alltid vara långsiktigt.

Problemet är att vi vuxna är resultatorienterade, och detta smittar tyvärr av sig på hur vi bedriver ungdomsidrotten.

Vi måste våga tro på långsiktighet på riktigt!

Inte bara använda termen i utbildningsplaner och policydokument. Långsiktigheten måste genomsyra hela verksamheten även ute på fotbollsplanen – i alla situaitioner – alltid.

 

 

Det var allt för denna gången.

Jag har varit inne och snuddat på selektering i detta inlägg, men jag har valt att inte resonera mer kring det då det kommer i ett separat inlägg lite senare i denna följetong.

 

 

Dennis

Del 1/5: Hjärnans utveckling mot förmågan att pröva och bedöma – De exekutiva beslutens moder

Hej igen.

Nu ska jag försöka mig på att publicera en typ av följetong här på bloggen uppdelat i 5 delar.
Anledningen är att varje ämne för sig är relativt komplicerat, och att lägga upp en text som på en gång sammankopplar alla dessa ämnen nog skulle bli lite väl lång, och svår att överblicka.

Hur som helst så hoppas jag att ni finner det läsvärt, och i slutändan också att det är en intressant sammankoppling som görs.
Givetvis så är grundförutsättningen för sammankopplingen som alltid på denna blogg – fotboll, ungdomar och utveckling.

Del 1/5: Hjärnans utveckling mot förmågan att pröva och bedöma – De exekutiva beslutens moder.

Fotboll handlar först och främst om förmågan att fatta rätt beslut.

En av conceptet ”total football”‘s frontfigurer Johan Cruyff sa:
Citat: ”Fotboll handlar om att göra misstag. Den som gör flest, förlorar”.

Vi ska med detta som grund göra en djupdykning i hjärnans utveckling mot förmågan att fatta bra beslut.

Jag börjar med en utvald text från en forskningsrapport gjord på Karolinska Institutet av Hugo Lagercrantz:

”Skolbarnet
Sjuåringens hjärna väger nästan lika mycket som den vuxna hjärnan. Hjärnan växer inte så mycket mer då synapsbildningen börjar plana ut och det uppstår en jämvikt mellan försvinnande och uppkomsten av synapser.
I stället förses alltfler nerver i hjärnans högre centra med myelinskidor. Detta ökar nervledningshastigheten hundrafalt. Det avspeglar sig i att hjärnans vita substans, som innehåller mycket myelin ökar på bekostnad av den grå. Hjärnans grå substans är som tjockast hos flickor vid elva års ålder och hos pojkar vid tolv år. Därefter sker en viss minskning av den grå substansen, medan den vita ökar. Detta möjliggör mer abstrakt tänkande, lösning av problem, planering och så vidare. Tack vare att nerverna är myelinserade kan nervimpulserna gå fram och tillbaka snabbt och man kan pröva olika alternativ, göra överväganden et cetera.

In i vuxenlivet
Hjärnbarken utvecklas från nack- till pannlob. Pannloben mognar senast långt upp i 20-års åldern. Myeliniseringen kan fortgå fram till medelåldern i framhjärnan. Man blir inte riktigt mogen förrän den är helt avslutad. Det är i framhjärnan, som de exekutiva besluten tas och man gör avvägningar. Typiskt för ungdomar är att de gör ”dumma saker” oftare, därför att framhjärnan som skall stoppa olämpliga impulsiva handlingar ännu ej är mogen. I USA får man inte hyra bil förrän man fyllt 25 år. Bilförsäkringarna är också högre före dess. Det beror på att olycksfrekvensen är så mycket högre hos 20-åringar än äldre, vilket i sin tur kan bero på att hjärnans framlob ännu inte är helt mogen. Även om ens receptiva förmåga för exempelvis språk försämras med åldern, så mognar hjärnans exekutiva funktioner. Det kan förefalla som om man blir visare med åren i takt med att den vita substansen i hjärnan ökar, men viktigast är säkert inlärningen av livserfarenheter som fungerar som jämförelsebas när nya beslut ska fattas.”

Det pratas alltså om en vit och en grå substans, där den gråa substansen är som mest koncentrerad för flickor runt 11 år, och för pojkar runt 12 år.
Den gråa substansen minskar i takt med att den vita ökar.
Detta kallas enligt rapporten för en s.k ”myelinisering” – Utvecklingen mot förmågan att avväga och fatta beslut.

Den gråa substansen är å andra sidan den substans som står för den mer receptiva förmågan, medan den vita substansen mer främjar själva beslutsfattandet.
Så man kan alltså säga att barn har som absolut störst mottagningsförmåga för inlärande av nya saker upp till 11-12 år, medan det efter den åldern blir utbytt mot förmågan att pröva och bedöma sig fram till exekutiva beslut.

Vartefter den vita substansen tar över mer och mer så blir ungdomarna helt enkelt bättre och bättre på att avväga sina beslut. Och i förlängningen bättre och bättre på att fatta rätt beslut.

Det framgår också att den exekutiva funktionen inte är väl utvecklad förrän upp emot 25 års ålder, och kan fortsätta att utvecklas ända upp i medelåldern.

Citat från texten ovan: ”Det kan förefalla som om man blir visare med åren i takt med att den vita substansen i hjärnan ökar, men viktigast är säkert inlärningen av livserfarenheter som fungerar som jämförelsebas när nya beslut ska fattas.”

Alltså, bara för att hjärnan inte har en långt gången utvecklad förmåga att göra korrekta avvägningar och bedömningar, så läggs alla situationer man varit i, även innan 11-12-års åldern, i en ”databas” av livserfarenheter som ligger till grund för de avvägningar man senare i sitt liv ska göra.

Det är alltså stor skillnad på att veta vad en konsekvens utav ett handlande är, mot att alltid fatta det rätta beslutet.

Så med denna text som utgångspunkt, så vore det väldigt intressant med kommentarer och åsikter gällande:
*Träningsinnehåll under en fotbollsspelares utbildning.
*Skillnader på kön under utvecklingsfasen.
*Hur exempelvis fixering för att vinna en specifik match hjälper eller själper med utvecklingen som utgångspunkt.

Ser fram emot en mycket intressant diskussion och följetong. 🙂

Hela rapporten finns att läsa här: http://www.karolinska.se/upload/Webbsektionen/Tema%20Hj%C3%A4rna/Hj%C3%A4rnans%20utveckling.pdf

Dennis

Certifiering för icke-SEF-klubbar – En potentiell kvalitètshöjare för Svensk fotboll?

För att kvalitetssäkra ungdomsverksamheten i SEF-klubbarna (Föreningen Svensk Elitfotboll) så har en s.k ”certifiering” gjorts, där man har bedömt klubbarna i 8 kategorier (A-H).

Kategorierna berör flera ämnen så som skolsamarbeten, faciliteter osv. En utav dessa punkter som jag finner väldigt intressant för oss som är verksamma i icke-SEF klubbar är den som heter:

 

”H. Sportsliga resultat av ungdomsverksamheten
H har inget poängtak utan är avhängigt av hur många av de spelare som tillhört föreningen i åldrarna 12-19 som debuterat i elitsammanhang.”

 

Poängen beräknas enligt nedan.

”Matchtyp:  Registrerad debut i följande matcher: Officiell A landskamp i tävling anordnad av FIFA/UEFA, 18 poäng, övriga officiella A-landskamper (mot andra landslag), 12 poäng, officiell U-21 landskamp i tävling anordnad av FIFA/UEFA, 8 poäng, övriga officiella U-21 landskamper (mot andra landslag), 6 poäng, Allsvenskan, 8 poäng, Superettan, 4 poäng.

 

Antal år: Antal år spelaren varit registrerad för föreningen och tillhört föreningens verksamhet i åldrarna 12-19 år.

 

Poäng: Spelarens högsta nivå (se Matchtyp) multiplicerat med antal år i föreningen.”

 

 

 

Så för att ta ett exempel så kan vi ta Marcus Lantz i Helsingborgs IF. Han har varit verksam i HIF’s ungdomsverksamhet i 2 säsonger, och har som högsta matchtyp uppnåt ”Officiell A-landskamp (FIFA/UEFA)” vilket ger 36 poäng (2 * 18) till HIF i certifieringen.
Marcus Lantz hade innan han kom till Helsingborgs IF tillhört Ifö/Bromölla IF från 7-18 år.
Eftersom SEF delar ut poäng ända ner till 12 års ålder (förutsatt att spelaren varit registrerad i en SEF-klubb sedan den åldern), vore det inte väldigt intressant att dela ut dessa poäng även till den icke-SEF klubb som fostrat nämnda spelare ner till 12 års ålder? Jag är mycket väl medveten om att SEF nog inte skulle lägga resurser på en sådan utökning av certifieringen då dom endast har med SEF-klubbarna att göra, och får sina medel via medlemsavgifter. Men att SvFF, alternativt att distriktsförbunden följde upp detta borde väl inte vara orimligt?

För man resonemanget vidare så gynnar ju en bättre verksamhet i icke-SEF klubbar även elit-klubbarna då en väldigt stor del av spelarna dom slussar uppåt (debuterar i en av kategorierna i ”Matchtyp”) har sina rötter i just småklubbarna.

 

För att återgå till exemplet med Marcus Lantz så skulle då Ifö/Bromölla IF få 7 * 18 poäng (126) då han tillhörde sin moderklubb under denna del av sin utbildning. Och sen dela den på antalet verksamma ungdomar (pojkar i detta fallet) i föreningen. Det skulle ge ett värde som skulle ge en ganska tydlig siffra att bedömma kvalitèt utifrån.

 

För att denna siffran inte ska bli löjligt låg, så skulle man helt enkelt kunna multiplicera poängen med 100 innan man delade den på antalet medlemmar i klubben. Så om Ifö/Bromölla IF enbart har utbildat Marcus Lantz, och ingen annan spelare som uppnått någon av de listade matchtyperna, och dom har 1000 medlemmar, så skulle poängen se ut enligt följande:
(126 * 100) / 1000 = 12,6
Ifö/Bromölla IF skulle i detta exempel få ett typ av ”kvalitèts index” på 12,6.

 

 

Jag tror att ett sådant system skulle pusha icke-SEF klubbar att förbättra sin verksamhet. I förlängningen skulle det (mitt antagande) höja nivån på Svensk fotboll överlag.

Det här med att dividera poängen på antalet ungdomsspelare tycker jag även att man ska göra för SEF-klubbarna. Det borde ju vara skillnad på ”kvalitètsstämpeln” om två SEF-klubbar har samma resultat, men den ena har 4000 medlemmar medan en annan kanske har 500 medlemmar. Kankse?

 

 

Det är inte omöjligt alls att jag missat en eller flera viktiga aspekter i detta. En sak som jag har funderat på dock är att antalet medlemmar är en ganska diffus siffra. Men då föreningar inte växer/krymper nämnvärt under ett kalenderår så skulle det räcka att registrera antalet verksamma ungdomar en gång per år, och använda den siffran som referens när poängen ska räknas fram. Det borde ge ett ganska exakt ”kvalitètsindex”. Det är givetvis det antal verksamma ungdomar vid tiden för övergången som i så fall ska beaktas.

Vill man vara ännu petigare så kan man slå ut varje års siffra på de specifika år spelaren varit verksam i föreningen… men nu blir jag löjligt petig… 😉

Vidare kan man ju också spekulera i om man ska beakta alla medlemmar, eller om det vore mer rimligt att räkna antalet verksamma ungdomar från exempelvis 12-års ålder.

 

Vad skulle en sådan typ av ”semi”-certifiering utav icke-SEF-klubbar leda till, både positivt och negativt tror ni?

 

 

Mer utförlig läsning om hur SEF’s certifiering är genomförd, samt dess resultat (för 2011) finns att läsa om här:
http://www.tipselit.se/Startsida/Certifiering/

 

Utbildning, det Sociala, Upplevelser och Pengar..

Hej igen! Jag fick en väldigt positiv feeling av att dra igång den här bloggen på riktigt nu när jag såg att bloggen haft 156! besökare det senaste dygnet.. Kul!! I det här inlägget tänkte jag belysa lite relationer mellan utbildning, det sociala, upplevelser och pengar, vilket kanske kan luskas ut genom att läsa titeln till detta inlägg.. 🙂

Att vara del i ett lag i Älvsjö AIK FF ska givetvis vara roligt, så väl utbildningsmässigt&lt som socialt, men också upplevelsemässigt. Det råder det inga tvivel om.

Det man däremot kan ta sig en funderare över är hur man väljer att fördela dessa 3 viktiga delar inom ramarna för den ekonomi som råder. Idrottsföreningar kämpar ständigt med det ekonomiska för att få verksamheten att gå runt, och att fundera hur man som lag kan maximera det man får ut av varje investerad krona är absolut något som bör lyftas upp för diskussion.

Det social kommer ju av sig självt så att säga. Det man kan nämna här är att ledare och föräldrar aktivt ska jobba för att sprida en glad och positiv känsla hos ungdomarna. Det sociala kan givetvis också få en ”boost” genom att vara med om upplevelser med sina kompisar.

Upplevelser är något man har med sig hela livet, och att åka på turneringar med sina lagkompisar är ju givetvis en av sommarlovets höjdpunkter. Det minns jag mycket väl själv. Det var fantastiskt att åka iväg och sova i en gymnastiksal under 4-7 dagar med kompisarna. Det är ju inte särskilt glamoröst, men sånt bryr man sig inte särskilt mycket om i dessa åldrar. Det som bör beaktas när det handlar om cuper är att det är en kostnad. En kostnad som absolut borde granskas i sömmarna.

Är det värt 80000:- för ett lag på 20 spelare att åka till Gothia Cup, om man sätter en sådan summa i relation till vad man skulle kunna få istället för samma summa?

Utbildning utav våra ungdomar är ju den absoluta grunden i Älvsjö AIK FF’s utbildningsplan. Utbildning, är ju precis som upplevelserna en kostnad. Är utbildning någonting att investera i?

Om vi tar Gothia Cup som exempel, så kostar det ca 80000:- för ett lag på 20 spelare. Det man får rent utbildningsmässigt är 4-6 matcher. En kostnad på ca 15000:-/match. Att åka iväg fyller givetvis en funktion utöver det utbildningsmässiga, det är givet. Lagkänslan, det sociala och upplevelsen i sig har ju självklart ett värde, och har absolut en plats i en ung idrottares liv.

Men är ett pris på 80000:- verkligen motiverat om man sätter det i relation till att man kan köpa in ca 100 tränings timmar med kunniga, engagerade och duktiga ledare?

Finns det anledning att kanske välja en betydligt billigare turnering någonstans betydligt närmare (Mälardalen?), där vi får med allt vad en stor och dyr turnering som Gothia erbjuder, fast till en kostnad av kanske 40000:- totalt, om man då kan investera de andra 40000:- på utbildning? 40000:- skulle motsvara ca 50 st träningspass med en duktig och erfaren instruktör.

Så enligt exemplet ovan så får vi åka på turnering, umgås med kompisarna, och som grädde på moset även 50 utbildningstimmar. Det som möjligtvis kan diskuteras är väl att Gothia Cup är väldigt stor, och att det är lite prestige och häftigt att vara med. Men är denna extra prestige och lite häftigare turnering så pass mycket värd att vi värderar den högre än 50 högkvalitativa träningspass?

Här någonstans borde kanske ekvationen landa. I en balans mellan roligt/upplevelse/socialt kontra utbildning. Alla resurser borde inte styras åt endast ett håll, utan att hitta en balans i hur man som lag väljer att investera de resurser man har till förfogande.

Utbildningen är ju trots allt det som utbildningsplanen har som en absolut prioritet. Och att planera ekonomin för att maximera utbildningsnivån är givetvis önskvärt, men att försaka allt det positiva med att åka iväg på turnering ska man naturligtvis akta sig för.
Bägge har en given och självklar roll att fylla.

Är det rimligt att man resonerar i dessa banor, eller missar jag något vesäntligt?

Dennis

Premiär…

Jaha, då har man börjat blogga själv då. Trots alla förutfattade meningar man tidigare haft om just bloggande, så har detta format som grund för diskussion vuxit i mina ögon.

Tanken med den här bloggen är att väcka diskussion om hur vi som ledare och föräldrar till ungdomar i Älvsjö AIK FF bör förhålla oss till barnens idrott och deras utveckling såväl kroppsligt, socialt som sportsligt.

Under 2012 började jag och Johnny att bedriva det som kallas ”Akademin” i Älvsjö AIK FF. Akademin är en verksamhet som erbjuder de ungdomar som vill och kan träna extra att göra just det. Träningsinnehållet skiljer sig givetvis beroende på vad det är för (fotbolls) ålder på deltagarna. Men generellt kan man säga att vi jobbar med individuella färdigheter så som balans, koordination, fotisättningar, passningsspel och speluppfattning/spelförståelse. Allt detta jag listat nu är gammal skåpmat och finns att läsa på varenda hemsida för företag som säljer tränar tjänster. Det som skiljer är ledarnas kunskap om barns utveckling, förmågan att anpassa sig till vilken grupp eller typ av individ man har att göra med i varje givet tillfälle, men kanske framförallt det absolut viktigaste, nämnligen hjärta, engagemang, och att verkligen brinna för just de individerna man har framför sig. Det räcker alltså inte bara med att träna på rätt saker, utan också på hur träningen bedrivs, både från ett organisatoriskt och mänskligt perspektiv. Här gäller det att ha goda kunskaper i hur barn lär sig saker, och hur man som ledare kan agera för att maximera inlärningen. Att ha ett brinnande hjärta för klubben skadar ju inte heller. 🙂

Under förra året framkom det tydligt för mig att många lag inom föreningen levde sitt eget liv, vilket så klart visar sig både på och utanför fotbollsplanen. Att få alla att jobba mot samma mål, på samma sätt, och i.o.m det skapa en kultur och härlig atmosfär blev ett uppenbart mål för mig att utveckla till det bättre. Detta har styrelsen också uppmärksammat, och det har varit en väldigt bra diskussion under året gällande hur detta ska lösas.

Det jag nämner ovan kan kanske uppfattas som lite ”mjukt” och ovesäntligt vid en första anblick, men jag är helt övertygad om att vi kan höja oss rejält rent kvalitètsmässigt både på och utanför planen genom att strukturera upp föreningen och dess arbetssätt.

Jag har sedan 2007 delvis jobbat som tränare. Främst som individuell tränare (då jag spelade själv hade jag svårt att ta mig an ett lag med allt vad det innebär) i olika klubbar, men också i skolor. Mitt intresse för att utbilda ungdomar har varit brinnande i många år, och är nu starkare än någonsin. Och p.g.a detta brinnande intresse, i kombination med min egen erfarenhet av att vara ungdomsspelare, spelat seniorfotboll på relativt hög nivå och intresse för forskning på områden som ungdomsutveckling, hjärnans utveckling osv, så har jag i många år snickrat på en utbildningsplan som skiljer sig från hur vi i Sverige traditionellt har bedrivit våran verksamhet, då resultatet inte alls har varit det som det kanske borde vara. Är det någon som har frågat sig varför BP har flest spelare i U-Landslagen, och är ett starkt namn ute i Europa på ungdomssidan, men inte har en enda spelare i A-landslaget? Någonting stämmer inte, och detta satte jag mig in i… Ytterligare funderingar i dessa banor får man när man tittar hur många U15-U19 landskamper Tomas Brolin, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic har.. Ni gissade rätt, ingen. Det är faktiskt så att ZlatanIbrahimovic är den enda i denna trio som ens hade U21 matcher på sitt CV. Ändå är dessa 3 dom största vi haft i modern tid (Världslaget 94, European Golden Boot, 10 raka ligatitlar i Holland, Italien och Spanien bland annat). Hur mycket energi ska man alltså lägga på att selektera när det ändå ser ut så här i verkligheten? Vidare, i samma linje så pekar forskning på det minst sagt udda förhållandet att ungdomar födda i Jan-Mars är kraftigt överrepresenterade i alla U-landslag, när fördelningen i A-landslaget är helt jämnt fördelad.. Finns mycket som inte riktigt stämmer när man börjar vända och vrida på stenarna. Nu stoppade jag ut hakan lite redan i mitt första inlägg, men så får det helt enkelt lov att bli. Vill givetvis inte hänga ut BP här, men det är ett så pass bra exempel, så att jag kunde helt enkelt inte låta bli. Det ska dock nämnas att BP inte jobbar annorlunda än någon annan elit förening, men då dom ligger längst fram rent resultatmässigt så fick dom agera exempel här.

Från 2006-2013 har jag tagit fram en utbildningsplan, som jag tror är rätt väg att gå, både vad gäller att utbilda bra fotbollspelare, men också att se alla ungdomar, och inte dömma dom efter hur vi vuxna ser på idrott. Att låta barn vara barn är otroligt viktigt för deras utveckling. Tävling, konkurrens och krav på resultat kommer dom i sinom tid att bekantas med. Men det ska ske när dom är redo, inte innan. Hur galet är det inte att vi hittills i Sveriga har haft sådan enorm fokus på resultat och prestige, samtidigt som ungdomarna kan skilja 49 cm i längd för 13 åringar till exempel? Hur rättvist är det att bedömma någon i ett sådant sammanhang? Varför gör vi så här? Är det en prestige grej mellan tränare med barn som vapen/metod? Många liknande frågeställningar har jag haft, och försökt att ta reda på fakta omkring. Det har utmynnat i den utbildningsplan som Älvsjö AIK FF nu har antagit, där jag i rollen som ungdomskoordinator har som uppgift att implementera den i verksmaheten. Just detta är också en stor anledning till denna bloggs uppstart. För att utbildningsplanen ska ha full genomslags kraft så krävs att samtliga ledare och föräldrar har ett förtroende och en djup förståelse för Älvsjö AIK FF’s arbetssätt.

Denna utbildningsplan implementeras fr.o.m åldergrupp 01, och ska följa den åldersgruppen genom åren tills den är helt implementerad från 6 års verksamheten upp till våra seniorlag.

Medans utbildningsplanen kan anses ”mjuk”, så vill jag starkt poängtera att vi kommer att höja lägstanivån i klubben. Ett stort problem som funnits är att vissa lag kanske mer har sett fotbollen som ett ”fritids”, medans andra lag i samma åldergrupp varit väldigt tävlingsinriktade. Detta har lett till ett stort glapp, och är en del av orsaken till att lag håller sig lite för sig själva. Genom att tona ner resultat fixeringen i samma andetag som vi sätter lägstanivån högre kommer vi alla att i större utsträckning bidra till en mer sammansvetsad förening. Utbildningsnivån kommer att höjas på alla plan, samtidigt som vi inte behöver tvinga på våra ungdomar att prestera resultat, eller att å andra sidan ta sig ner till ”fritidsverksamheten” som man inte vill vara en del av. Söker man sig till Älvsjö AIK FF så är det fotboll som gäller.

Paralellt med utbildningsplanen så har också ett policy dokument tagits fram som gäller saker som klädsle, uppförande och andra förhållningsregler som kommer att börja gälla fr.o.m i år.

Utbildningsplanen och policy dokumentet, och exakt hur dessa ser ut kommer ni allihopa (som är medlemmar, tränare eller föräldrar i Älvsjö AIK FF) att få chans att ta del av inom en snar framtid. Information kommer att gå ut angående det under Februari om den inte redan gått ut.

Jag ser väldigt mycket fram emot att diskutera allt mellan himmel och jord här som rör våra ungdomar i Älvsjö AIK FF.

Min tanke är att publicera en text här några gånger i månaden för oss att diskutera kring. Alla ämnen kommer inte alltid handla om just fotboll, utan det kan handla om forskning gällande hjärnans utveckling, sociala aspekter lika väl som rent sportsliga synvinklar.

Jag är mycket väl medveten om att fotbollen och dess traditioner är svåra att ändra på. Ungefär lika svårt som det var för mig att ta steget in i blogg världen. Men när jag väl bestämde mig för att ta steget så visade det sig att det var ett mycket bra och konstruktivt val. Med detta sagt så vill jag säga att jag inte förväntar mig att alla ska hålla med mig om allt. Jag är väl medveten om vad det innebär att rucka på strukturer. Det jag dock förväntar mig är att alla inlägg, kommentarer, åsikter och bidrag här i bloggen är sakliga och framförda på ett bra och konstruktivt sätt. Frågeställningar och diskussion är jätteviktigt för denna process, så kritiska synpunkter ser jag mer än gärna här. Gärna några positiva också förstås. 🙂

Jag ser i varje fall fruktansvärt mycket fram emot att börja jobba i Älvsjö AIK FF med dessa frågor.

Kommentera gärna. 🙂

(Ja, blogeen ser lite tråkig ut, och det ska jag se till att snygga till löpande, vartefter jag lär mig alla funktioner. Jag är tyvärr en neandertalare när det kommer till datorer. Smartphonen är utmaning nog emellanåt. 🙂 )

Dennis